Den där frågan “Ska inte ni skaffa barn snart?”
En mening som verkar så oskyldig, men som för den som kämpar är som en kniv rakt in i hjärtat. Ett slag i magen.
När man är ung och tjej är det enda man oroar sig för att inte bli gravid. Man tänker att det ska ske sen, när tiden är rätt—när man har en stabil partner, en trygg ekonomi eller vad man nu anser viktigt innan man skaffar barn. Aldrig reflekterar man över frågan: tänk om jag inte kan?
För oss var planen enkel. Gifta oss, sen skaffa barn. Vi var lite äldre, men såg hur alla andra runt omkring oss fick barn till höger och vänster och tänkte att det skulle vara lika enkelt för oss. Men tiden gick. Och gick. Och ingenting hände. Desto längre tiden gick, desto tyngre blev det. Kompisar blev gravida, gång på gång, och vi stod still. Jag är extremt spruträdd, så bara tanken på IVF skrämde mig. Alla sprutor, alla procedurer, tanken på ägguttag—jag fick panik. Men vad skulle vi göra? Vi kunde inte själva
Min sorg över oförmågan att själv få barn kostade mig flera vänskaper.
Vi vände oss till en klinik och även om det är fantastiskt att möjligheten finns, var första mötet långt ifrån trevligt. Den läkaren jag mötte var hårdhänt och saknade helt förståelse för vår situation. Efter undersökningen fick vi beskedet: vi rekommenderades IVF med tanke på vår ålder. Där och då, på hans kontor, började jag få en panikattack. Resten av dagen sov jag.
Sen följde väntan och mer väntan. Och så kom ett besked—vi blev kallade. Men då uppstod nästa hinder. Min man har cystisk fibros i släkten och vi behövde ta genetiska tester innan vi kunde påbörja behandlingen. Tester som de kunde ha informerat oss om redan vid första besöket, men som glömdes bort. Ytterligare månader av väntan…
Under tiden rullade livet på för alla andra. Vänner blev gravida, andra väntade sitt andra-tredje barn. Och kommentarerna kom – “Ska inte ni skaffa barn snart?” Till och med från släktingar som inte hade en aning om vad vi gick igenom. Våra närmsta vänner visste, men det var ändå svårt att prata om de. För den som aldrig har varit i samma situation är det svårt att förstå.
Jag började isolera mig. Jag tog avstånd från vänner som delade sina glädjebesked om graviditeter. Jag orkade inte. Jag sörjde något som borde vara så självklart. Det hela skapade en inre konflikt — att vara glad för mina vänner samtidigt som jag själv gick sönder inombords. Det kostade mig en del vänskaper tyvärr. För hur förklarar man att man inte kan glädjas fullt ut? Att det gör för ont? Att det inte handlar om missunnsamhet, utan om ren överlevnad?
Intimitet förvandlades till schemalagda försök och passionen ersattes av en press.
Och så kom de välmenande råden. “Sluta stressa, så kommer det!” “Tänk inte på det, så händer det!” Men hur kan man inte tänka på det? När varje månad är en ny prövning. När intimitet förvandlas till schemalagda försök. “Nu är det ägglossning. Nu måste vi.” Passionen ersatt av press.
Till slut var det dags. IVF-processen skulle börja. Jag fick ringa och boka, men som alltid var det väntetider. Sommarsemestrar kom emellan, ännu mer väntan… Men till sist fick vi ett besked. Vi var prioriterade inför nästa planerade start!
Och sen hände något oväntat.
Den dagen jag skulle få min mens så kom den inte. Min cykel hade alltid varit regelbunden, men nu—inget. Jag kände mig annorlunda. Aptiten var borta och brösten spände.
Två dagar passerade. Jag vågade inte hoppas. Men jag tog ett test. Sen ett till. Och ett till. Fyra positiva test senare kunde jag fortfarande inte tro att det var sant.
Vi hade lyckats själva. Precis innan vi skulle börja IVF.
Och nu sitter jag här – om sex veckor väntar vi vår son. Det är fortfarande ofattbart efter den resa vi har haft och jag är så tacksam att vi slapp IVF.
Samtidigt känner jag en enorm respekt, förståelse och medkänsla för alla som fortfarande kämpar. Jag vet vilka känslor som finns där. Hur det känns att vara fast i den väntan och smärtan. Vi har en otrolig sjukvård i Sverige och jag är så tacksam för den. Men jag vet också att det är en resa som prövar en på alla sätt.
Nu ser jag fram emot att få träffa vår son. Att få se vem han är och vad han blir för en. Han är verkligen ett mirakel. Men varje graviditet är ett mirakel och jag önskar av hela mitt hjärta att alla som längtar ska få uppleva det.
Tack för att du vill dela din historia Petronella!
Petronella lärde jag känna genom en fotokurs i Helsingborg och sedan den dagen har vi inte bara skapat oss en arbetsrelaterad relation utan också en fantastisk vänskap. Jag är så tacksam över att hon vill dela med sig av sin historia och hon är absolut inte ensam om att längta efter denna lilla underbara krabat som snart kommer till världen.
Petronella jobbar som både gravid- och bröllopsfotograf i Skåne och vill du läsa mer om henne kan du göra de via nedan länk.