Ingen var lyckligare än jag, min älskade och efterlängtade dotter föddes den 26e april 2009 – jag minns det som om de vore igår!
Förlossningen gick som en dans på rosor och efter en natt på BB ville jag genast åka hem. Natten hade varit bra, men jag längtade redan hem till min egna mjuka säng och lugnet som infinner sig i sitt egna hem. Visst finns det en viss trygghet i att vara på BB, men det var också jobbigt att ha folk runtomkring sig hela tiden.
Sagt och gjort så fick vi lov att åka hem 🙏🏻
Dagarna gick och fylldes med amning, blöjbyten, mer amning och tröstande av ledsen/gallskrikande bebis. Jag var helt införstådd i att dagarna skulle gå i ett och att hon skulle kräva en hel del ammande för att växa till sig och bli en stark tjej. Men hur mycket ska man egentligen amma? Hon var ju aldrig nöjd min lilla tjej. Vid en efterkontroll på BB visade det sig att hon gått ner för mycket i vikt och att jag helt enkelt inte kunde förse henne med den mängd mjölk hon önskade, – men mer om detta i ett senare inlägg. Hon fick ersättning och blev genast en mycket nöjdare liten bebis. Vilken lättnad!
Dagarna rullade på och det var fortsatt mycket tröstande av gallskrikande bebis och många blöjbyten. Men nu ställde jag mig frågan istället – varför är hon alltid så ledsen? Varför är hon aldrig nöjd?
Jag kämpade på trots dåligt med sömn och en ledsen liten flicka. Oftast vaknade hon på mycket gott humör – somnade och sov gott en stund på dagen och vaknade sedan på eftermiddagen och var skit förbannad. Det fanns ingenting som kunde trösta henne och detta tärde på mig och min tro på mig själv som mamma, jag tvivlade verkligen på mig själv!
Folk som såg mig ute på barnvagnspromenader under denna tid måste ha undrat vad jag höll på med. Att köra barnvagn “offroad” bland kottar o stenar hör kanske inte till de normala 🙈 Grannarna måste ha trott att man var oaktsam mot henne så som hon skrek hemma och dom på ICA som behövde se mig trodde nog att jag sett ett spöke. Precis som jag minns glädjen över att ha blivit mamma minns jag förtvivlan över hur jag inte kunde trösta mitt egna barn. Och de värsta av allt – jag tycker inte att de var någon inom BVC som kunde hjälpa till och komma med råd. Nu får vi tänka på att detta var 2009 och mycket har ju hänt sedan dess, jag vet att de finns sidor på nätet idag där man kan få kontakt med mammor i liknande situation och ta stöd av. Något jag verkligen hade behövt där och då.
Jag är ändå otroligt tacksam över mina vänner, min familj och mitt egna tålamod – att vi faktiskt tog oss igenom denna tiden trots allt.
3 månader av gallskrik klarade vi av och idag har varken jag eller dotter några men från denna tiden – tack o lov! Men jag lider så med alla som behöver gå igenom detta och tyvärr finns de inget facit i hur man “blir av med” koliken heller. Det kan hjälpa med massage, magdroppar osv, men det är inget som säger att de hjälper för just ditt barn. Man måste testa sig fram själv och man måste våga be om hjälp de gånger man känner att man tappar de helt och inte orkar höra på skriket längre. Jag har själv låst in mig på toaletten en stund för att få en “time out” – om jag hade dåligt samvete över detta? Ja det hade jag. Men har insett nu i efterhand att jag behövde de för att pausa och för att fortsätta orka ta hand om mitt barn som jag älskade över allt annat!
Vad ville jag då få ut av detta inlägget egentligen? Jo jag vill att du ska veta att du är inte ensam, de finns flera som är i eller har varit i samma situation. Jag vill att du ska veta att du är ingen sämre mamma för att du har ett ledset barn och jag vill också att du ska våga be om hjälp utifrån! Snälla lova mig det om du befinner dig i denna situationen! Gallskrikandet kommer inte vara för evigt och det finns en tid med bebis mys och gos efter koliken. Jag lovar dig!
Massa styrkekramar och kärlek från en mamma som själv genomlidit koliktiden i småbarnsåren.