Nu ska jag berätta om en av de mest pinsamma sakerna jag varit med om under min tid som fotograf. En sån där händelse som man helst hade velat sjunka genom marken av just då – men som man faktiskt kan skratta lite åt i efterhand.
Det var en fin sommarkväll och Isabell och hennes sambo hade bokat in en gravidfotografering med mig. Allt såg ut att bli precis så där härligt som man önskar inför en fotografering. Ljuset var fint, vädret var med oss och vi hade gott om tid framför oss. Isabell hade såklart också förberett sig inför fotograferingen. Hår och makeup var fixat och när vi möttes på parkeringen märktes det där lilla pirret som nästan alltid finns inför en fotografering.
Många av mina kunder berättar att de känner sig nervösa innan. Hur ska man stå? Vad ska man göra med händerna? Kommer det kännas stelt? Mitt jobb är såklart att få allt det där att släppa ganska snabbt och jag guidar hela vägen. Men sanningen är att även jag kan vara lite nervös inför en fotografering. Jag vill att kunden ska känna sig trygg, att ljuset ska bli rätt, att platsen ska fungera och att bilderna ska bli precis så fina som jag föreställt mig. Man vill helt enkelt att allt ska flyta på – och framför allt att inget ska gå fel.
Efter ungefär fem minuters promenad kom vi fram till platsen där vi skulle fotografera. Isabell bytte om till en fantastiskt fin grön klänning ur min lånegarderob, dessutom den klänning hon hade fastnat allra mest för innan fotograferingen. Hon var så vacker i den och allt var redo.
Jag tar upp kameran ur väskan, startar den och tittar på skärmen.
”Ladda eller sätt i batteri.”
Va?
Jag tar ut batteriet, sätter i det igen och startar kameran på nytt. Samma meddelande igen.
Det här får inte vara sant.
Ganska snabbt inser jag vad som har hänt. När jag packade ner kameran hemma hade jag glömt att slå den från ON till OFF och kameran hade alltså legat påslagen i väskan och tömt hela batteriet.
Skit också.
Men nästan lika snabbt kommer nästa tanke: Jag har ju alltid ett extra batteri med mig!
Jag börjar leta i kameraväskan. Ett fack, nästa fack och ett till. Jag flyttar runt objektiv, minneskort och allt annat jag har med mig. Inget batteri. Jag letar igen, men fortfarande inget. Och någonstans där kommer pinsamhet nummer två – jag har glömt extrabatteriet hemma.
Där står alltså jag med ett par som har planerat sin gravidfotografering, gjort sig i ordning, tagit sig till platsen, gått ut till fotograferingsområdet och bytt om… och fotografen har ingen fungerande kamera. Det är nog ungefär där man önskar att marken ska öppna sig.
Till slut finns det inget annat att göra än att erkänna. Jag försöker lite försiktigt förklara vad som har hänt och att det tyvärr inte kommer bli någon fotografering den kvällen. ”Om vi inte ska ta mobilen och fotografera med”, försöker jag skämta till det.
Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta. Samtidigt hinner väldigt många tankar gå genom huvudet. Kommer de bli irriterade? Besvikna? De har ju trots allt planerat sin kväll efter det här. Det var nog just det som kändes värst – inte bara att jag gjort ett misstag, utan känslan av att jag kanske hade förstört något som mina kunder hade sett fram emot.
Men vet ni? Jag möttes av precis den reaktion man drömmer om i en sådan situation. Full förståelse. Ingen irritation och ingen dålig stämning, utan bara ett lugnt konstaterande om att sådant faktiskt kan hända. Vi pratade ihop oss och bestämde ganska snabbt en ny dag, bara några dagar senare. Jag var så otroligt tacksam, både för deras förståelse och för att vi hade möjlighet att vara flexibla och hitta en ny tid så snabbt.
Det fina i hela historien är att jag idag nästan är glad att fotograferingen blev flyttad. När vi träffades igen några dagar senare var vädret ännu bättre, ljuset var fantastiskt och bilderna blev precis så där magiska som jag hade hoppats på från början.
Så även om det där och då kändes som en mindre katastrof blev slutresultatet faktiskt ännu bättre än det kanske hade blivit den första kvällen.
Och jag kan lova er en sak: jag dubbelkollar batterierna en extra gång numera. Både batteriet i kameran och reservbatteriet i väskan. 
Men kanske är det också lite det som är livet – och jobbet som fotograf. Allt går inte alltid precis som planerat. Misstag händer och det viktiga är hur man löser dem när de väl händer. Ibland kan det som känns som en fullständig katastrof i stunden faktiskt leda till något riktigt fint i slutändan. 
Se bilderna från Isabells gravidfotografering och avgör själva – visst var den där ombokningen kanske ändå lite menad att bli?
