Att föda hemma – Väldigt oplanerat och plötsligt!

Men oj vad läskigt”, “Oj vad traumatiskt”, “Vilken häftig upplevelse”  

Är några av alla reaktioner jag har fått när jag berättat att vårt tredje barn föddes hemma i hallen.

Vi gick och väntade och längtade efter att vår minsta familjemedlem skulle ansluta sig till våran familj. Eftersom våra två äldre barn kom innan BF så var vi säkra på att även detta barn skulle komma innan. Men där gick vi och väntade, och dagen som kallas BF kom och gick. I mitt huvud hade jag då redan gått över tiden en vecka.

Men sen en söndag i mars, fem dagar efter BF började jag känna av “mensvärken” i ländryggen. Äntligen tänkte jag, nu måste det vara nära! Men under dagen så var det inte mer än just lite mensvärk. Hela familjen åkte iväg och åt våfflor på handelsträdgården och när vi kom hem så storstädade jag båda bilarna och monterade om alla bilbarnstolarna.

Under den tiden så kom där någon enstaka värk, men inget som jag ens behövde andas igenom eller ens kunde klocka.
Det blev dags för kvällsmat och därefter gick jag i duschen där det kom två värkar. Jag la mig i sängen med blött hår och började klocka värkarna som nu kom regelbundet. Och nu gjorde dem ju faktiskt ont! Så här ont har de inte gjort med de andra barnen, inte förrän precis innan krystvärkarna startat. Efter 20 minuter så sa jag till min partner att jag hade värkar med ca.3-4 minuters mellanrum. Han flög genast upp och började springa efter saker och frågade om vi inte skulle ringa farmor som skulle agera barnvakt, samt förlossningen. Jag sa att vi kunde lugna oss, det har bara gått 20 minuter.

Efter ytterligare 20 minuter gick jag och fönade håret, då började smärtan tillta och jag märkte då att jag börjat blöda. När jag gick för att klä på mig så bestämde vi oss för att ringa förlossning för att fråga om där fanns plats, samt om vi behövde oroa oss för blödningen. Mina värkar eskalerade under samtalet och sambon stod nervöst och nästan hoppade upp och ned med förlossningen i luren.

“Hon har haft två snabba förlossningar, 2 minuter mellan värkarna, hon blöder och det är tredje barnet så hon kan det här” sa sambon i telefonen. “Kom in NU” svarade förlossningen.

Sambon ringde då efter farmor som redan blivit förvarnad så hon körde direkt. Ja men då är det ca.20 minuter innan vi ska åka tänkte jag. Jag la fram kisskydd och två handdukar i hallen, som jag skulle sitta på i bilen. Sen tänkte jag att eftersom vi ändå väntar så kan jag sminka mig (vilka prioriteringar man har). Men rätt så snabbt efter jag påbörjar sminkningen så gör det så ont att jag blir yr och illamående. Jag lägger ner sminkborsten och går ut från toan, sen kommer jag inte längre. Där i hallen, sjunker jag ner och ställer mig på knäna. Då ringer sambon larmcentralen. 

Pilatesbollen som jag under flera veckor suttit och guppat på inför förlossningen, använde jag nu som stöd för överkroppen att vila på.Samtidigt som allt var kaotiskt, med båda storasyskonen vakna, varav ett av dem ville leka och klättra på mig, så kände jag ett lugn.Det fanns inte tid till andra känslor just nu. Bebisen kommer nu, och jag kan inte ödsla energi på att vara rädd eller orolig.Vattnet går och samtidigt som sambon tar ett skutt över mig för att vara i beredskap för att fånga bebisen så kommer huvudet ut.I nästa värk kommer kroppen och jag fångar upp honom.

Jag har aldrig haft sådan sinnesnärvaro som där och då. Så fort jag fångade upp honom så bad jag sambon att ta våra andra barn som blivit rädda och sprungit iväg. Navelsträngen var virad något varv runt honom så jag tog snabbt bort den och tog honom till mig. Han var lite slö och var antagligen lika chockad som vi andra över den snabba förlossningen. Men efter en stund så kom han igång och började skrika.
Vilken lycka! Så många känslor som sköljde över en i den stunden. Det gick bra, men vad hade jag gjort om han inte andats? En läskig tanke som jag bara hade en väldigt kort stund. Vi visste inte om att det var en lillebror utan var helt säkra på att det skulle komma en lillasyster. Så vi alla blev väldigt överraskade när jag kollade och såg att det blev en lillebror. “Det är en lillebror” ropade jag till sambon som sa ett överraskat “va!?” till svar.

Storasyskonen blev väldigt chockade och hade svårt att förstå vad som hänt och vågade först inte gå fram till oss. Efter ca.5 minuter kom barnens farmor som tog över tröstandet av barnen, och 4 minuter därefter kom ambulansen fram.

Jag trodde där att vi skulle åka iväg rätt snabbt i ambulansen, men istället frågade de om vi hade en madrass vi kunde lägga på golvet som jag kunde lägga mig på. Det var ingen stress med något, allt fick ta sin tid och jag fick göra som jag ville. Inga rutinmässiga (och i mitt fall) onödiga kontroller eller läkemedel. Jag ville vänta med att klippa navelsträngen tills moderkakan kommit ut, vilket inte var några problem. Efter 35 minuter kom moderkakan ut, och under den tiden hade vi en fin stund hela familjen.

Jag och bebisen låg på madrassen på golvet, storasyskonen som nu blivit tröstade och lugnade stod bredvid och beundrade glatt sin lillebror.Farmor höll sig i bakgrunden och tog några oförglömliga bilder på den nya familjen som nu blivit fem. När moderkakan väl kommit ut så åkte vi iväg till förlossningen i Lund. Personalen gratulerade och sa skämtsamt att nu får vi göra allt i fel ordning. Därefter var allt som det brukar vara efter man fått en bebis. Kontroll av mig, bebis och förlossnings fikan såklart, innan vi sen fick åka till BB familj för en nattsömn.

Jag förstår att mångas första tanke är att detta var något traumatiskt, men för mig var det inte en traumatiskt upplevelse.Nej, det blev inte som vi planerat, eller enligt normen men det var ändå en perfekt förlossning.Trots avsaknaden av sjukvård så kände jag mig trygg och litade på min kropp. Nu var detta vårt tredje och sista barn, men skulle det blivit fler förlossningar så hade jag absolut velat föda hemma igen, dock planerat och med en barnmorska närvarande. För trots att jag tycker att detta var en fantastisk förlossning, så rekommenderar jag ingen att föda oassisterat.Allt kan hända under en förlossning och därför är det mest optimala att ha sjukvårdspersonal närvarande.

Stort tack Fredrica att du delade med dig av din häftiga upplevelse.

Gillis kom verkligen till världen med raket fart och jag är så imponerad över kvinnokroppen som kan hantera även när sådant här händer så plötsligt.